Ett av mina bästa spelminnen (eller i alla fall det som kommer upp såhär på rak arm) är när jag stod i leksaksaffären som 13 eller 14-åring och skulle köpa ett spel efter att ha sparat i vad som kändes som flera år. Lotten föll till slut på Axelay, ett spel som tilltalade mig av någon anledning. Ingen annan hade det och jag visste nog knappt någonting om spelet eftersom det var rätt mycket svårare att göra research på den tiden, så det var ett ganska udda val såhär i efterhand.
Iallafall, efter att ha pungat ut med 699kr (har jag för mig) åkte man hem och spelade det oavbrutet i flera dagar för att varva det och det var helt otroligt! Än idag minns jag spelet som väldigt snyggt och ovanligt för den tiden. Det känns väldigt underskattat och jag önskar att jag hade kvar det fortfarande men någonstans på vägen har det försvunnit. Grymt soundtrack har det också och kul med både vertikal och horisontell scrolling i samma spel!
Någon annan som kommer ihåg det överhuvudtaget?
Dåliga minnen med minneskort som strular har man ju ett par stycken… Speciellt på PS1-tiden då man envisades med att köpa “extra stora” minneskort av tveksam kvalitet för att slippa byta hela tiden. De krånglade i regel mest hela tiden tycker jag… Många långa speltimmar som gått förlorade.
Aww, vilket mysigt avsnitt ni fick till av videobloggen där, spelminnen är alltid ett så himla kul ämne att prata om, negativa som positiva.
Jag har ett minne att berätta av som är både positivt och negativt på samma gång, och har lite anknytning till det ni pratade om. Secret of Mana var och är fortfarande ett av mina absoluta favoritspel och när jag en dag såg Secret of Evermore i lokala leksaksbutiken höll jag på att skita brickor (det här uttrycket fungerar för övrigt ganska dåligt på svenska).
Spelet såg ut som Secret of Mana på bilderna, Squaresofts sagofabrikslogga prydde omslaget och framsidan var cool som stryk. Jag skulle ha det där spel… Say whaaaaat? Då såg jag prislappen på 899kr och lyckan var förstörd, inte kunde jag gå och be föräldrarna om ett så dyrt spel (jag var inte många år vid den här tiden så att betala sina egna spel var stört på omöjligt).
Tiden gick och varje gång jag gick in i den där butiken så stod spelet på översta hyllan och hånade mig, förbannade prislapp som stoppar mig från världens coolaste spel tänkte jag. Hittade aldrig spelet i någon annan butik alls så prisalternativ var det inte talan om.
Tills en dag…
Föräldrarna går iväg till alla andra butiker och jag går som vanligt själv traskandes till leksaksbutiken, bort mot spelen och ser som vanligt Secret of Evermore, den här gången med en illröd prislapp på 99kr! Jag tog spelet i handen omedelbart (nu nådde jag dessutom upp till översta hyllan (!)) ställde mig och väntade i vad som kändes som en evighet tills föräldrarna i vanlig ordning skulle komma och hämta mig för att vi skulle bege oss hemåt, fast nu berättade jag hela historien för dem och hundra spänn var en smula lättare att få än 899kr och jösses vad glad jag var.
Tills jag kom hem och spelade det i några timmar för att inse att det inte var ett skit som Secret of Evermore, saknade stöd för två spelare och samtidigt lyckades ha ett av världens tråkigaste soundtrack (Jeremy Soul, tack för att du har lärt dig komponera spelmusik efter SoE), spelet gav mig fingret i slutändan ändå, tack och lov för 99kr och inte den förstnämnda prislappen.
Åh vilken mysig video Så himla fint att se er sitta och skratta ihop och så Glädjespridare!
Har tyvärr inga minnen att dela med mig av såhär på rak arm
Några av mina bästa spelminnen har varit när jag tittat på när andra spelar. Hemma hade jag och min bror i början bara svartvita TV-apparater för att spela dataspel på. Det kan vara klurigt med spel som bygger på olika färger av samma ljusstyrka. Resultatet blir ett antal olika grå nyanser som nästan är omöjliga att skilja åt.
Musikspelet Jammin’ på C64 är ett sådant spel, som min bror spelade i svartvitt. Jag hade mycket roligt åt varje gång han svor för att han tog fel på gråskalorna (eg. grönt och ljusblått) och fick börja om igen, men hans slutpoäng blev ändå väldigt bra.
Det jobbigaste minnet är ganska färskt :/ Jag hade kommit till sista bossen i Kingdom Hearts 1. Jag hade samma dag köpt Kingdom Hearts 2.
Men iaf jag spelade KH1 sista boss och bara dog, dog och dog. Jag tänkte “nej nu ska jag pröva lite KH2″ och sätter in spelet, 30 min senare så svor jag högt för mig själv att jag ska klara KH1. Jag peppade, laddade, fokuserade och andades djupt. Men klantighet så råkade jag sätta i skivan för löst och just min sparfil gick sönder där
Ett bra minne
På den tiden så älskade jag sportspel, ja jag spelade bara sportspel. FIFA 2002 var favoriten. Dock en dag så gick det inte att spela, mitt hjärta gick i bitar och jag ställde det med sorg i spelhyllan igen. Men en dag så hade min kusin kommit på besök, han tittar på skivan och gör något jag aldrig hade sätt förut… putsade en skiva (Så dum kan man vara xD) och satt i den i PS2an. Livet vart räddat för det var FIFA 2002
SAtt och spelade Ghostbusters till Sega mega Drive någon dag på ett sommarlov.
Efter x antal timmar kommer jag äntligen fram till slutbossen som har väldigt lite liv kvar, då går strömmen.
HELA gården och typ halva stan hörde att strömmen gick hemma hos familjen Åberg den dagen kan jag säga
Vad mysiga ni är! Detta var ett trevligt initiativ som passar i juletider för då tänker i alla fall jag ofta på hur det var när man var barn. De flesta fina minnena är med mitt Super Nintendo som jag hade skitkul med. Jag var sjukt speltokig när jag var liten och köpte alltid (på Obs!) Nintendobibliotekets guider för typ Mario World och Zelda: Alttp och lusläste. Jag kunde varenda bana, alla tricks, alla bossar och då hade jag inte ens en SNES, haha men det var fantastisk läsning i alla fall.
Angående Zelda så minns jag också att min mamma satt på en pytteliten röd träpall och översatte den engelska texten. Cred till henne! (Hon är också en jävel på att nynna themet från Mystical Ninja ).
Min pappa har också bidragit genom att översätta hela Final Fantasy 3 manualen till svenska (det var på den tiden man aldrig tidigare sett ett RPG så termerna satt liksom inte som de gör nu för tiden). Jag beställde RPG som US import från något postorderföretag som fanns med i Nintendomagasinet och de kostade typ 900 spänn, helt galet. Men man litade blint på Bjarnebys recensioner och blev aldrig besviken. Förutom när jag var för liten och inte kunde engelska och satt fast i FF3 på typ första bossen Vargas för jag inte kunde läsa mig till hur Sabins blitz attack fungerade. Det var jävligt frustrerande och jag spelade inte mer förrän två år senare när jag lärt mig engelska och då var det magi!! Jag minns det sommarlovet, jag satt som frälst framför pytte TVn.
Den senaste aha-upplevelsen var WoW-betan som var mitt första möte med mmorpg. Jag snodde pojkvännens beta och spelade när han jobbade på dagen och hela natten medan han sov. Jag såg solen gå upp utanför fönstret och samtidigt i Westfall. Jag spelade till lvl 40 och skaffade häst redan innan betans slut.
Det mest irriterande i spelväg som hänt mej är att listan över min spelsamling har gått förlorad två gånger om. Först när listmygames försvann och sedan när min egna databas buggade ur och inte gick att öppna. Så fruktansvärt segt att behöva göra om den.
Mitt bästa spelminne måste vara alla de gånger jag suttit med min storebror och spelat. Han skötte kontrollen, medans jag gick in som pusselhjälp och spanare. Minns tydligast när RE4 var relativt nytt, och brorsan bestämde sig för att spela på Hard efter många lyckade rundor på Normal. Så kom vi till QTE-knivfighten med Krauser. Han försökte och försökte, men dog bara. Han blev arg och kastade kontrollen på mig. Jag, som då knappt ens hade klarat ut ett REspel på egen hand lyckades klara den fighten. Bättre än brorsan – då kände man sig glad =D Minns jag rätt blev han ganska imponerad ^^
Och nu när jag minns detta ögonblick kom jag och tänka på en runda i RE4 när bror min lyckades skjuta en av spräng-trådarna i huset där man träffar Luis första gången. Han sköt den genom väggen. Så kollad han mot mig och log brett, för att sedan springa rätt in i nästa tråd <3
Det värsta är som många redan nämnt när sparfiler går förlorade. Det jobbigaste är nog ändå när det är i Casper. Älskar att hata det omöjliga spelet.
Mitt bästa Spelminne måste nog vart då man fick sin första konsol^^
Mega Drive 2 tillsammans med brorsan. Kom ihåg att pappa var grym på Aladdin. Sedan när jag och brorsan och några vänner hade varvat Diablo (PS1). satt i flera dagar och spela 2 player läget och bråka om alla ovanliga dropps. Kommer ihåg första bossen som hette slaktaren om jag minns rätt.
Kom ihåg att man spammade på knappen för att få yxan. Riktigt roligt minne.
Ett av mina sämsta spelminnen var när jag köpte Legend of Zelda, ocarina of time på release dagen, för 799kr. Hade läst varenda tidning som fanns att tillgå om spelet och hur fantastiskt det verkade! Ända sedan man först spelade super mario 64 hade man ju inte gjort annat än drömt om ett zelda i en fantastisk 3D miljö och nu var det äntligen här. Glad som fan rusade man man hem för att äntligen få komma igång. Med darrande händer satte man i kassetten och lät magin ta sin början…….förtrolla mig !!!!!!!
Men till min stora besvikelse vart det ingen magi =(
Tyckte att spelet sög och det grövsta redan från början, var så fruktansvärt besviken och det var ingenting alls som man läst. Men trots detta kämpade jag mig igenom dem första timmarna. Brukar alltid ge spel en god chans, även om det kanske inte imponerar direkt från start…….så kan det ju bli bättre.
Men det kom aldrig någon vändning, jag tragglade och verkligen försökte tycka om det…..men det gick bara inte. Så det blev liggandes på hyllan, i skam! Ska dock säga att jag tog mig igenom hela spelet till slut, även om det tog bra lång tid, ett zelda är ju alltid zelda, på nått vis.
Konstigt nog så tycker jag mycket mer om 3DS versionen?
Även fast det är samma spel så har jag på nått sätt, lättare, att tycka om det.
Bra spelminnen finns det gott om, i den högen kan man gräva i timmar.
Med spel som, a link to the past, super metroid och favoriten secret om mana. vilka tokbra spel det är !!!! kan spela om dem hur många gånger som helst och aldrig tröttna.
Men om jag ska klämma till med en titelmatch så får det lov att bli, sista bossen i metroid prime.
Vet inte hur många gånger jag svurit åt detta förbannade helvete, rent ut sagt! Det var ingen hemma som kunde höra mig, men ändå satt man och prata för sig själv om hur löjligt svårt det var att klara av.
SKULLE DET VERKLIGEN BEHÖVA VAR SÅ OTROLIGT SVÅ……ARGGGGGGGGGHHHHHH
Att hela tiden, nääääästan klara det, har varit ett minnesvärt, men ändå fruktansvärt frustrerande ögonblick i min spelkarriär, men det gick till slut…….och då lade jag bara ifrån mig, lugnt och sansat, handkontrollen och gick ut på balkongen och skratta…………som en riktigt vinnare =)
Jag köpte Super Metroid till min bror i julklapp present, men sparbatteriet verkar inte vara av det pålitligaste laget :/ Har ni några tips om hur man kommer undan sånt när man köper gamla kassett spel?
Visst har man ett par roliga/negativa spelminnen. Mega Man fantast som jag är vart jag helt överlycklig när ett begagnat Mega Man X3 damp ned i brevlådan. Tror jag var nånstans runt 12 kanske, minns inte helt säkert. Precis som Emelie med Flame Mammoth i X1 satt jag och nötade spelet och försökte till synes förgäves besegra bossarna, men dom var ju så förbaskat svåra, så när jag äntligen sänkte Neon Tiger vart jag helt överlycklig! Sen insåg jag att jag har ytterligare sju bossar att besegra, och så var man tillbaka på ruta ett!
Donkey Kong Country 3 har jag också fina minnen från, ja hela den serien faktiskt. Jag var för ung för att förstå hela den där byteshandeln mellan björnbröderna och hela grejen med bananfåglarna, så jag nöjde mig med att klara spelet. I efterhand har jag dock maxat det. Ettan fick jag med mitt Super Nintendo, så det väcker fina nostalgiminnen varje gång man sätter igång det.
Sen har vi ju Banjo-Kazooie som jag kan spela hur många gånger som helst utan att tröttna. Vet inte hur många gånger jag har klarat det men det är lika roligt varenda gång!
Vad gäller dåliga spelminnen kan jag inte nämna några såhär på rak arm faktiskt. Men ett minne jag har är exakt samma sak som Dave och Pokémon Blå. Vi beställde Pokémon Guld och Silver från USA, som visade sig vara piratkopior (kassetterna var svarta), men det fattade ju inte jag då. Jag minns att jag lyckades fånga Lugia och vart helt överlycklig, så jag sparade spelet. Sen när jag sätter igång det några minuter senare är min save givetvis borta! Fyfan vad arg jag vart då! Köpte på mig ett äkta Silver senare, och har (till skillnad från Dave, haha) klarat ut mina Pokémon spel. =P
Finns många olika minnen men ett spontant från när man var liten var när jag besökte ett kalas hos en klasskamrat på lågstadiet. Alla var som besatta att spela The Goonies 2 men vi kom inte så långt i det då det fanns mycket att utforska och ingen av oss kunde språket. Lite kul med kommentaren från hans mamma; Det är ingen idé att ni spelar det spelet för det är på engelska
Ett annat minne är från när jag fick mitt första NES och man var som klistrad vid TVn. Kan se tillbaka på de tillfällen jag, min bror och våran granne satt vid TVn och spelade Bataman 2: Return of the Joker och det hade så bra musik att den gav mig ett starkt intryck av vad NES hade att erbjuda. Det blev det första spelet jag varvade
De tre grannarna i Örebro - David, Emelie och Andreas bloggar om deras liv och framförallt det stora gemensamma intresset - Tv-spel. Om ni vill komma i kontakt med oss, släng iväg ett mail till gaminggrannar [@] gmail.com
Ett av mina bästa spelminnen (eller i alla fall det som kommer upp såhär på rak arm) är när jag stod i leksaksaffären som 13 eller 14-åring och skulle köpa ett spel efter att ha sparat i vad som kändes som flera år. Lotten föll till slut på Axelay, ett spel som tilltalade mig av någon anledning. Ingen annan hade det och jag visste nog knappt någonting om spelet eftersom det var rätt mycket svårare att göra research på den tiden, så det var ett ganska udda val såhär i efterhand.
Iallafall, efter att ha pungat ut med 699kr (har jag för mig) åkte man hem och spelade det oavbrutet i flera dagar för att varva det och det var helt otroligt! Än idag minns jag spelet som väldigt snyggt och ovanligt för den tiden. Det känns väldigt underskattat och jag önskar att jag hade kvar det fortfarande men någonstans på vägen har det försvunnit. Grymt soundtrack har det också och kul med både vertikal och horisontell scrolling i samma spel!
Någon annan som kommer ihåg det överhuvudtaget?
Dåliga minnen med minneskort som strular har man ju ett par stycken… Speciellt på PS1-tiden då man envisades med att köpa “extra stora” minneskort av tveksam kvalitet för att slippa byta hela tiden. De krånglade i regel mest hela tiden tycker jag… Många långa speltimmar som gått förlorade.
Jo Axelay är en riktig klassiker. Ett sjukt bra spel som förtjänar mer uppmärksamhet
Älskar Axelay! Nämt det ganska många gånger i Spelklassiker musik faktiskt
Aww, vilket mysigt avsnitt ni fick till av videobloggen där, spelminnen är alltid ett så himla kul ämne att prata om, negativa som positiva.
Jag har ett minne att berätta av som är både positivt och negativt på samma gång, och har lite anknytning till det ni pratade om. Secret of Mana var och är fortfarande ett av mina absoluta favoritspel och när jag en dag såg Secret of Evermore i lokala leksaksbutiken höll jag på att skita brickor (det här uttrycket fungerar för övrigt ganska dåligt på svenska).
Spelet såg ut som Secret of Mana på bilderna, Squaresofts sagofabrikslogga prydde omslaget och framsidan var cool som stryk. Jag skulle ha det där spel… Say whaaaaat? Då såg jag prislappen på 899kr och lyckan var förstörd, inte kunde jag gå och be föräldrarna om ett så dyrt spel (jag var inte många år vid den här tiden så att betala sina egna spel var stört på omöjligt).
Tiden gick och varje gång jag gick in i den där butiken så stod spelet på översta hyllan och hånade mig, förbannade prislapp som stoppar mig från världens coolaste spel tänkte jag. Hittade aldrig spelet i någon annan butik alls så prisalternativ var det inte talan om.
Tills en dag…
Föräldrarna går iväg till alla andra butiker och jag går som vanligt själv traskandes till leksaksbutiken, bort mot spelen och ser som vanligt Secret of Evermore, den här gången med en illröd prislapp på 99kr! Jag tog spelet i handen omedelbart (nu nådde jag dessutom upp till översta hyllan (!)) ställde mig och väntade i vad som kändes som en evighet tills föräldrarna i vanlig ordning skulle komma och hämta mig för att vi skulle bege oss hemåt, fast nu berättade jag hela historien för dem och hundra spänn var en smula lättare att få än 899kr och jösses vad glad jag var.
Tills jag kom hem och spelade det i några timmar för att inse att det inte var ett skit som Secret of Evermore, saknade stöd för två spelare och samtidigt lyckades ha ett av världens tråkigaste soundtrack (Jeremy Soul, tack för att du har lärt dig komponera spelmusik efter SoE), spelet gav mig fingret i slutändan ändå, tack och lov för 99kr och inte den förstnämnda prislappen.
Tack för en rolig historia. Dock har jag ganska trevliga minnen från SoE. Tyckte helt klart att det var ett mysigt äventyr då
Det var en sådan där klassisk tur i oturen story! Jämförelsevis med Secret of Mana har ju inte Evermore mycket att sätta emot.
Åh vilken mysig video
Så himla fint att se er sitta och skratta ihop och så 
Glädjespridare!
Har tyvärr inga minnen att dela med mig av såhär på rak arm
Ja, det blev lite flummigt haha
Några av mina bästa spelminnen har varit när jag tittat på när andra spelar. Hemma hade jag och min bror i början bara svartvita TV-apparater för att spela dataspel på. Det kan vara klurigt med spel som bygger på olika färger av samma ljusstyrka. Resultatet blir ett antal olika grå nyanser som nästan är omöjliga att skilja åt.
Musikspelet Jammin’ på C64 är ett sådant spel, som min bror spelade i svartvitt. Jag hade mycket roligt åt varje gång han svor för att han tog fel på gråskalorna (eg. grönt och ljusblått) och fick börja om igen, men hans slutpoäng blev ändå väldigt bra.
Haha har en kompis som är färgblind och han gillar inte att spela Puyo Puyo med mig ^^ Lite samma syndrom där
Det jobbigaste minnet är ganska färskt :/ Jag hade kommit till sista bossen i Kingdom Hearts 1. Jag hade samma dag köpt Kingdom Hearts 2.
Men iaf jag spelade KH1 sista boss och bara dog, dog och dog. Jag tänkte “nej nu ska jag pröva lite KH2″ och sätter in spelet, 30 min senare så svor jag högt för mig själv att jag ska klara KH1. Jag peppade, laddade, fokuserade och andades djupt. Men klantighet så råkade jag sätta i skivan för löst och just min sparfil gick sönder där
Ett bra minne
På den tiden så älskade jag sportspel, ja jag spelade bara sportspel. FIFA 2002 var favoriten. Dock en dag så gick det inte att spela, mitt hjärta gick i bitar och jag ställde det med sorg i spelhyllan igen. Men en dag så hade min kusin kommit på besök, han tittar på skivan och gör något jag aldrig hade sätt förut… putsade en skiva (Så dum kan man vara xD) och satt i den i PS2an. Livet vart räddat för det var FIFA 2002
SAtt och spelade Ghostbusters till Sega mega Drive någon dag på ett sommarlov.
Efter x antal timmar kommer jag äntligen fram till slutbossen som har väldigt lite liv kvar, då går strömmen.
HELA gården och typ halva stan hörde att strömmen gick hemma hos familjen Åberg den dagen kan jag säga
Ja strömavbrott och TV-spel är ingen bra combo
Vad mysiga ni är! Detta var ett trevligt initiativ som passar i juletider för då tänker i alla fall jag ofta på hur det var när man var barn. De flesta fina minnena är med mitt Super Nintendo som jag hade skitkul med. Jag var sjukt speltokig när jag var liten och köpte alltid (på Obs!) Nintendobibliotekets guider för typ Mario World och Zelda: Alttp och lusläste. Jag kunde varenda bana, alla tricks, alla bossar och då hade jag inte ens en SNES, haha men det var fantastisk läsning i alla fall.
).
Angående Zelda så minns jag också att min mamma satt på en pytteliten röd träpall och översatte den engelska texten. Cred till henne! (Hon är också en jävel på att nynna themet från Mystical Ninja
Min pappa har också bidragit genom att översätta hela Final Fantasy 3 manualen till svenska (det var på den tiden man aldrig tidigare sett ett RPG så termerna satt liksom inte som de gör nu för tiden). Jag beställde RPG som US import från något postorderföretag som fanns med i Nintendomagasinet och de kostade typ 900 spänn, helt galet. Men man litade blint på Bjarnebys recensioner och blev aldrig besviken. Förutom när jag var för liten och inte kunde engelska och satt fast i FF3 på typ första bossen Vargas för jag inte kunde läsa mig till hur Sabins blitz attack fungerade. Det var jävligt frustrerande och jag spelade inte mer förrän två år senare när jag lärt mig engelska och då var det magi!! Jag minns det sommarlovet, jag satt som frälst framför pytte TVn.
Den senaste aha-upplevelsen var WoW-betan som var mitt första möte med mmorpg. Jag snodde pojkvännens beta och spelade när han jobbade på dagen och hela natten medan han sov. Jag såg solen gå upp utanför fönstret och samtidigt i Westfall. Jag spelade till lvl 40 och skaffade häst redan innan betans slut.
Det mest irriterande i spelväg som hänt mej är att listan över min spelsamling har gått förlorad två gånger om. Först när listmygames försvann och sedan när min egna databas buggade ur och inte gick att öppna. Så fruktansvärt segt att behöva göra om den.
Tack Therese för dina underbara minnen :d
Jag satt också ett sommar lov med Final Fantasy 3 till SNES. Det var nog mitt nästa sommarlov
Jag hade guiden till FF3 och läste den om och om igen 
Denna video gillas! =DD
Mitt bästa spelminne måste vara alla de gånger jag suttit med min storebror och spelat. Han skötte kontrollen, medans jag gick in som pusselhjälp och spanare. Minns tydligast när RE4 var relativt nytt, och brorsan bestämde sig för att spela på Hard efter många lyckade rundor på Normal. Så kom vi till QTE-knivfighten med Krauser. Han försökte och försökte, men dog bara. Han blev arg och kastade kontrollen på mig. Jag, som då knappt ens hade klarat ut ett REspel på egen hand lyckades klara den fighten. Bättre än brorsan – då kände man sig glad =D Minns jag rätt blev han ganska imponerad ^^
Och nu när jag minns detta ögonblick kom jag och tänka på en runda i RE4 när bror min lyckades skjuta en av spräng-trådarna i huset där man träffar Luis första gången. Han sköt den genom väggen. Så kollad han mot mig och log brett, för att sedan springa rätt in i nästa tråd <3
Det värsta är som många redan nämnt när sparfiler går förlorade. Det jobbigaste är nog ändå när det är i Casper. Älskar att hata det omöjliga spelet.
Mitt bästa Spelminne måste nog vart då man fick sin första konsol^^
Mega Drive 2 tillsammans med brorsan. Kom ihåg att pappa var grym på Aladdin. Sedan när jag och brorsan och några vänner hade varvat Diablo (PS1). satt i flera dagar och spela 2 player läget och bråka om alla ovanliga dropps. Kommer ihåg första bossen som hette slaktaren om jag minns rätt.
Kom ihåg att man spammade på knappen för att få yxan. Riktigt roligt minne.
Space.
Jam.
Hahaha good Old Times Nikke
En till videoblogg om detta skulle vara sjukt roligt
Det fixar vi Vincent
Ett av mina sämsta spelminnen var när jag köpte Legend of Zelda, ocarina of time på release dagen, för 799kr. Hade läst varenda tidning som fanns att tillgå om spelet och hur fantastiskt det verkade! Ända sedan man först spelade super mario 64 hade man ju inte gjort annat än drömt om ett zelda i en fantastisk 3D miljö och nu var det äntligen här. Glad som fan rusade man man hem för att äntligen få komma igång. Med darrande händer satte man i kassetten och lät magin ta sin början…….förtrolla mig !!!!!!!
Men till min stora besvikelse vart det ingen magi =(
Tyckte att spelet sög och det grövsta redan från början, var så fruktansvärt besviken och det var ingenting alls som man läst. Men trots detta kämpade jag mig igenom dem första timmarna. Brukar alltid ge spel en god chans, även om det kanske inte imponerar direkt från start…….så kan det ju bli bättre.
Men det kom aldrig någon vändning, jag tragglade och verkligen försökte tycka om det…..men det gick bara inte. Så det blev liggandes på hyllan, i skam! Ska dock säga att jag tog mig igenom hela spelet till slut, även om det tog bra lång tid, ett zelda är ju alltid zelda, på nått vis.
Konstigt nog så tycker jag mycket mer om 3DS versionen?
Även fast det är samma spel så har jag på nått sätt, lättare, att tycka om det.
Bra spelminnen finns det gott om, i den högen kan man gräva i timmar.
Med spel som, a link to the past, super metroid och favoriten secret om mana. vilka tokbra spel det är !!!! kan spela om dem hur många gånger som helst och aldrig tröttna.
Men om jag ska klämma till med en titelmatch så får det lov att bli, sista bossen i metroid prime.
Vet inte hur många gånger jag svurit åt detta förbannade helvete, rent ut sagt! Det var ingen hemma som kunde höra mig, men ändå satt man och prata för sig själv om hur löjligt svårt det var att klara av.
SKULLE DET VERKLIGEN BEHÖVA VAR SÅ OTROLIGT SVÅ……ARGGGGGGGGGHHHHHH
Att hela tiden, nääääästan klara det, har varit ett minnesvärt, men ändå fruktansvärt frustrerande ögonblick i min spelkarriär, men det gick till slut…….och då lade jag bara ifrån mig, lugnt och sansat, handkontrollen och gick ut på balkongen och skratta…………som en riktigt vinnare =)
Jag köpte Super Metroid till min bror i julklapp present, men sparbatteriet verkar inte vara av det pålitligaste laget :/ Har ni några tips om hur man kommer undan sånt när man köper gamla kassett spel?
Visst har man ett par roliga/negativa spelminnen. Mega Man fantast som jag är vart jag helt överlycklig när ett begagnat Mega Man X3 damp ned i brevlådan. Tror jag var nånstans runt 12 kanske, minns inte helt säkert. Precis som Emelie med Flame Mammoth i X1 satt jag och nötade spelet och försökte till synes förgäves besegra bossarna, men dom var ju så förbaskat svåra, så när jag äntligen sänkte Neon Tiger vart jag helt överlycklig! Sen insåg jag att jag har ytterligare sju bossar att besegra, och så var man tillbaka på ruta ett!
Donkey Kong Country 3 har jag också fina minnen från, ja hela den serien faktiskt. Jag var för ung för att förstå hela den där byteshandeln mellan björnbröderna och hela grejen med bananfåglarna, så jag nöjde mig med att klara spelet. I efterhand har jag dock maxat det. Ettan fick jag med mitt Super Nintendo, så det väcker fina nostalgiminnen varje gång man sätter igång det.
Sen har vi ju Banjo-Kazooie som jag kan spela hur många gånger som helst utan att tröttna. Vet inte hur många gånger jag har klarat det men det är lika roligt varenda gång!
Vad gäller dåliga spelminnen kan jag inte nämna några såhär på rak arm faktiskt. Men ett minne jag har är exakt samma sak som Dave och Pokémon Blå. Vi beställde Pokémon Guld och Silver från USA, som visade sig vara piratkopior (kassetterna var svarta), men det fattade ju inte jag då. Jag minns att jag lyckades fånga Lugia och vart helt överlycklig, så jag sparade spelet. Sen när jag sätter igång det några minuter senare är min save givetvis borta! Fyfan vad arg jag vart då! Köpte på mig ett äkta Silver senare, och har (till skillnad från Dave, haha) klarat ut mina Pokémon spel. =P
Finns många olika minnen men ett spontant från när man var liten var när jag besökte ett kalas hos en klasskamrat på lågstadiet. Alla var som besatta att spela The Goonies 2 men vi kom inte så långt i det då det fanns mycket att utforska och ingen av oss kunde språket. Lite kul med kommentaren från hans mamma; Det är ingen idé att ni spelar det spelet för det är på engelska
Ett annat minne är från när jag fick mitt första NES och man var som klistrad vid TVn. Kan se tillbaka på de tillfällen jag, min bror och våran granne satt vid TVn och spelade Bataman 2: Return of the Joker och det hade så bra musik att den gav mig ett starkt intryck av vad NES hade att erbjuda. Det blev det första spelet jag varvade